I slutet av 1800-talet var det inte lätt för kvinnliga konstnärer att bli erkända. Helene Schjerfbeck känner vi alla till, Maria Wiik mindre och Helena Westermarck lämnade efter nedgörande kritik målandet och blev i stället författare och småningom kvinnorättskämpe. Den fjärde i gruppen var Ada Thilén, som på samma sätt fick känna på det patriarkala samhällets snorkighet.

I en rikt illustrerad bok presenterar Christian Sundgren Ada Thilén och hennes landskap (Litorale 2023). Det är ett verk som inte bara visar Ada Thiléns fina produktion, utan också berättar om vad som försiggick både konstnärligt och politiskt i Finland och i Europa omkring och efter sekelskiftet 1800–1900.

I Finland fanns det konstskolor i Helsingfors och Åbo. Någon framtid som professionell konstnär kunde kvinnor ändå inte räkna med och de insåg att de måste söka sig utomlands för att lära sig mera.

År 1879 reste Ada Thilén till Paris och året därpå fick hon sällskap av flera av sina studiekamrater från Helsingfors. Konsthögskolan i Paris, l’Ecole des Beaux-Arts, tog emot bara manliga elever, men det fanns privata konstskolor dit utländska konststuderande sökte sig. Trots att kvinnorna betalade dubbelt så mycket som männen blev de kvinnliga kurserna snabbt fyllda.

På somrarna var konstskolorna stängda och då målade man utomhus. Under 1880-talet fanns det över sextio nordiska konstnärer på den franska västkusten. Flertalet var kvinnor och många av dem var från Finland.

För alla konstnärer var den årliga Parissalongen målet, men det var bara ett fåtal kvinnliga konstnärer som lyckades få sina verk utställda, trots att de franska kritikerna ansåg att de kvinnliga konstnärerna från Norden ofta var bättre än de manliga. 1889 deltog t ex Helene Schjerfbeck med Konvalescenten och Helena Westermarck fick ett hedersomnämnande för sina Strykerskor.

Hemma i Finland brydde man sig emellertid inte om konstutbildning och kritikerframgångar i Frankrike – här kallades de kvinnliga konstnärerna amatörer. Det nationella uppvaknandet i Finland fick de manliga konstnärerna att fördjupa sig i finskheten, karelianismen, medan de kvinnliga också ville ta in den franskinspirerade naturalismen. Det blev en kulturkrock – där t ex Helena Westermarcks Strykerskor ansågs ”strykful och rabulistisk” och Helene Schjerfbecks härliga målning av pojken som matar sin lillasyster kommenterades med ”Två idioter som äta välling ur ett lerkärl i en bondstuga”.

De manliga konstkritikerna var rent hätska i sina uttalanden, men Christian Sundgren betonar att det gjorde att de kvinnliga konstnärerna arbetade desto hårdare och stödde varandra. När de inte träffades personligen var brevväxlingen livlig, Sundgren citerar ur brev från Ada Thilén till Helena Westermarck där Ada skriver om eländet med att vänta på beställda färger, eller om vänner: ”Ja, stackars Helene S, som sitter i det förfärliga Hyvinge” (1912), eller om motiv i landskap och människotyper: ”Kvinnorna se icke så bra ut som t.ex. i Hitis, men man ser så litet af dem” (Nagu 1910), eller om världshändelserna: ”nu när man åter lefver i en sådan spänning vis-à-vis Ryssland” (1908).

Det var inte bara konsten som målarsystrarna intresserade sig för. De var mycket engagerade i samhällsfrågorna och Sundgren beskriver dels helt allmänt och dels genom breven hur livet i Finland påverkades av händelserna fram till självständigheten och under och efter inbördeskriget.

Christian Sundgren har gjort ett fenomenalt researcharbete och boken om Ada Thilén ger en ypperlig inblick i historia, privatliv, stämningar, åsikter – en ytterst givande beskrivning av samhällsutvecklingen under nästan ett sekel.