Ada Thilén ( 1852–1933 ) hörde till det stora anlop pet av talangfulla unga svenskspråkiga högrestånds kvinnor som sökte sig till den nya konstmetropolen Paris sedan Düsseldorf fallit ur modet. Tillsammans med nära vännerna Helena Westermarck, Helene Schjerfbeck, Venny Soldan-Brofeldt, Maria Wiik och Hanna Rönnberg försökte hon navigera ett nytt konstlandskap i en tid av stora konstnärliga, politis ka och sociala förändringar. Inte minst kvinnans roll var i förändring, med starka rörelser för likställdhet, där Finland av historiska omständigheter hamnade i första ledet att ge kvinnor rätt att rösta och re presentera politiskt. Denna avgörande förändring innebar emellertid inte att kvinnor eller kvinnliga konstnärer i Finland därmed levde i ett öppnare och mer bekräftande samhällsklimat än sina systrar i övriga Norden eller Europa. Intrycket är snarare det motsatta. I Paris kunde de som konststudenter vid privatakademierna Julien och Colarossi utveckla både nätverk och konstnärskap. Christian Sundgren har med Ada Thilén och hennes landskap ( Litorale, 2023 ) skrivit en intressant bok om en konstnär som jag inte förr noterat fastän hon nog finns represente rad på Ateneum och andra finländska konst museer. Boken gör mig pinsamt medveten om att det stora motståndet mot Thilén och hennes generation av kvinnliga konstnärer bestod av de dominerande manliga konstkritikerna och de manliga konstnärs kollegorna. Kön, klass och språk bidrog till margi naliseringen av konstnärer som idag framstår som sin tids intressantaste, genomgående i bättre sam klang med internationella strömningar men därmed också åsidosatta i ett konstklimat som fokuserade på finsk nationalism, folklighet och robust manlig het.

Ada Thilén följde en vanlig strategi – frivillig eller ej, det framgår inte – att inte gifta sig. Där med förblev hon konstnär livet igenom. Hon lät sig heller inte brytas ner av trakasserierna från kritiker och manliga kollegor. Hon strävade på och gjorde sig känd inte minst som en skicklig landskapsmå lare. Sundgren skildrar ofta Thilén i ett slags si dobelysning genom målarsystrarnas brev till var andra – förmodligen därför att Thilén inte lämnat särskilt mycket skriftligt material efter sig. Därmed blir Thilén också ett slags katalysator för en bre dare berättelse om kvinnliga konstnärers villkor och om de historiska villkoren i Finland under perioden 1880–1930 : från politisk liberalisering och efterföl jande förtryck till rösträttsreformen, inbördeskri get och de politiskt oroliga tiderna efteråt med en obehaglig brun våg av högerextremism i Finland. Det sker i viss mån på bekostnad av Thiléns konst – Sundgrens bakgrund som bland annat journalist och författare på andra områden medverkar dock till en ytterst läsvärd bok, som ger rikt av vad som finns att säga om tidens skeenden och politik, resonemangen konstnärerna emellan och en rimlig dos feminis tisk teori kring kvinnliga konstnärers marginalise ring. Konstanalysen är – liksom i Kankkonens bok – sparsam. Men Sundgren visar förtjänstfullt hur viktiga de nordiska kontakterna var – Thilén blev nära vän bland annat med den fantastiska norska landskapsmålaren Kitty Kielland, också hon före mål för en historisk marginalisering i sitt land, och besökte henne i Norge. Ett bredare resonemang hur detta kan ha påverkat dessa landskapsmålare ömse sidigt hade varit spännande, men skulle krävt dju pare konstvetenskaplig skolning.

Kanske är det så att Thilén, all talang och sträv samhet till trots, bäst skulle komma till sin rätt i en kollektiv historia om hur kvinnor i Finland mot så många odds lyckades bli konstnärer, hur de indivi duellt och i grupp kunde fungera i ett motsträvigt samhällsklimat, men också hur de byggde broar och allianser till andra konstnärer och aktörer. Det står för mig allt mer tydligt att de finlandssvenska konstnärerna som i så hög grad bidrog ( eller för sökte bidra ) till bildkonstens utveckling hos oss måste förstås inte bara i en internationell kontext, utan enkannerligen i en nordisk. Det har gjorts smärre utställningar och i någon mån skrivits om kvinnorna i nordisk konst under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, men ett avgörande krafttag saknas där de finländska kvinnorna presenteras i en vidare kontext och där de enskilda konstnärerna får lyfta fram varandra, kontrasteras och där historier berät tas vilka var för sig endast framstår som fragment av en större väv