Om du ibland slinker in på förmiddagskaffe på Restaurang Hanna Maria brukar du kanske se en äldre gentleman, alltid vid samma bord och med dagens tidning uppslagen framför sig. Det är författaren Tom Paxal som sliter stol på sitt stamställe sedan trettio år. Det går inte en dag utan ett par timmar här. 

– Jag är väl den enda som läser restaurangens tidningar. När jag började sitta här kunde man se en och annan läsa en bok till och med, men numera aldrig.

Att han känner sig hemma i Hanna Maria och trivs här är uppenbart, så viktig är restaurangen att den finns omskriven i den nya boken Sirenernas sång.

"Måste skynda mig för att vara i tid, exakt klockan 10.30 på lunchrestaurangen Hanna Maria för att hinna före de andra kunderna. Jag vill prompt ha mitt stambord och undvika kön med lunchgäster som börjar droppa in 10.55."

– Det här är min solsida, här träffar jag vänner och känner det som att familjen som äger Hanna Maria också är min familj. Stämningen här är på något sätt väldigt finlandssvensk, och det känns viktigt ju äldre jag blir.

Skriver knappast mer

Intresset för att läsa minskar stadigt, och författarna får allt mindre inkomster från bokförsäljningen. Då är det kanske skönt att som Tom Paxal vara författare med största delen av sitt yrkesliv bakom sig. 

– Jag har kunnat leva som författare. I början sålde böckerna bra, och jag har fått stipendier, så jag har klarat mig. Men nu kommer jag knappast att skriva något mer.

På något vis har man svårt att ta honom på orden. Han beskriver sig som gammal, ensam och sjuk, men glimten i ögat antyder att det kanske finns något mer att berätta.

"Hanna Maria är min solsida"

Tom Paxal föddes 1947 och växte upp i Rödbergens ruggiga arbetarkvarter i Helsingfors, men Borgå har länge varit hans fasta punkt. Han började sin yrkesbana som sjöman, men sedan har det blivit romaner, dikter, dramatik och barnböcker. Speciellt i romanerna har han öst ur sitt eget färgstarka liv. Så också i den senaste boken som gavs ut på förlaget Litorale i höstas.

”Vad för en kuf är du då, nån slags pensionerad skribent? Beläst är du, för du sitter två timmar och stavar igenom dagstidningarna här på Hanna Maria. Har du jobbat med någonting riktigt?”

”Jag är författare”.

”Jaså du. Aldrig hört talas om dig.”

Debatten om vad som är bra eller dålig litteratur är alltid lika aktuell. Tom Paxal är glad att hans böcker flitigt har recenserats och ofta i positiva ordalag. Hans senaste boks blandade kompott av berättelser beskrivs som charmiga saltstänkta skrönor (Thomas Rosenberg i Nya Östis) skrivna med schvung (Bo Pettersson i Hufvudstadsbladet). Den senare förundrar sig hur mycket som rymts med i Tom Paxals liv. Hur mycket har författaren saltat sina historier?

– Allt är sant, intygar han. Jag har levt ett hårt liv med bovar och banditer i sjaskiga miljöer, jag har dragits till miljöer som liknar min uppväxt i Rödbergen, säger Paxal och fortsätter att OM han ännu skriver ska det var något med glädje. En solsidan-historia kryddad med Paxals absurda humor. (Solsidan är den svenska humorkomedin om vännerna i den fina Stockholmsförorten Saltsjöbaden.)

– Sånt är jag bra på, sånt kan jag skriva.

Nu vill han släppa det svarta, men det kan vara svårt, konstaterar han för det mörka finns där under ytan hur mycket han än skriver om det.

Han önskar att han skulle ha fått en uppväxt i ett tryggt samhälle – till exempel i Eira eller Grankulla – det skulle kanske ha format honom till en mer harmonisk människa, tänker han.

Paxals böcker präglas av ett slags terapeutiskt skrivande, och hans egna upplevelser har varit den främsta drivkraften. 

– I dag känns det kanske som att jag har gått alldeles för djupt in i mina trauman, rivit upp för många sår. Det har skapat ångest, säger han och berättar att han drogs ner i ett djupt svårmod efter den senaste boken.

Men skulle du ha varit författare utan din svåra uppväxt? 

– Det är en fråga som är svår att besvara, men utgångspunkten i mina romaner har varit mitt barndomstrauma: att växa upp med en våldsam pappa som själv kämpar med sina krigstrauma. 

I boken jämför han det finländska krigstraumat med det enorma trauma som kommer att prägla även Ukraina i flera generationer framåt. 

– Det ville jag ta lyra på i min bok. Det viktigaste att skriva om just nu är ryssarnas vidriga krigföring i Ukraina.

”Jag sitter i gungstolen invid brasan, stänger av bandspelaren, tvingar mig att tänka på annat än maran i Helsingfors eller i Finland för den delen. Oberoende hurdan världen är inbjuder lilla Borgå mej ett fredligt god natt!”

Den här tisdagen beskriver sig Tom Paxal sitt liv med orden ”det känns eländigt”, men tillägger att det har han bara sig själv att skylla.

– Jag har två barn, två skilsmässor, levt mitt liv mest i min egen bubbla och skrivit dag och natt. 

Det är tuffa insikter att formulera för sig själv i det här skedet av livet. Men å andra sidan, här på Hanna Maria, säger han att han, trots allt, är nöjd. 

Utdragen är ur Tom Paxals bok Sirenernas sång.

Tom Paxal

Aktuell med boken Sirenernas sång, Litorales förlag.

Född 1947 i Helsingfors.

Numera bosatt i Borgå.

Debuterade 1977 med ungdomsromanen Vännerna.

Har skrivit flera böcker, radiopjäser, radionoveller, dramatiseringar och filmmanuskript.