Sverigeåländska Liv Wentzels nya roman ”Till Isela” är både en tidsskildring från den åländska landsbygden i början av 1900-talet, en feministisk upprorsroman och en bladvändare med en ond prelat à la Ingmar Bergman i skurkrollen.

Till Isela” är den tredje delen i Liv Wentzels serie av historiska romaner i ålandsmiljö, börjandes med ”Tillhanda” 2021 och ”Intill” som utkom 2022. Miljön är Jomala Björsby och tiden tidigt 1900-tal. Huvudpersonen – Leonora – är född på en prästgård i Geta, men klipper banden till familjen som ung. Hon flyttar till Mariehamn där hon blir gravid utan att vara gift, för att sedan få anställning som piga på gården Kans i Björsby, där hon föder en dotter. Det är den bakgrund man får klart för sig inledningsvis, om man läser ”Till Isela” som en fristående berättelse.

Längre in i romanen väver författaren in återblickar på Leonoras förflutna, som kontrasterar mot hennes begränsade och slitsamma vardag på Kans. ”Sin ungdoms böjelser och vilda leverne har hon måst gömma, stoppa undan någonstans där det aldrig mer kan synas. Allt det som hennes far, hennes familj och Geta socken fördömde”.

Utlämnade kvinnor

I Björsby kretsar Leonoras liv runt dottern, och om hon levde ett gränsöverskridande liv i Mariehamn så är det historia: allt hon gör nu går ut på att skapa en trygg tillvaro för Isela. Leonoras konstanta oro är att inte kunna arbeta tillräckligt hårt för att göra sig förtjänt av mat och husrum för sig själv och dottern, att bli sedd som en börda. Det är ett bärande tema i romanen: hur utlämnade kvinnor är. Amanda i romanen ”Intill” flyr från en våldsam äkta man. Leonora flyr från sin far, en rigid tyrann som må predika kristen barmhärtighet men som brutalt straffar olydiga kvinnor och flickor. Liv Wentzel skriver med empati om orimligheten och orättvisan som går i arv från mor till dotter: du kan bara vinna legitimitet och respekt som någon mans dotter eller fru, och om din make gör dig illa ska du härda ut och stå på hans sida, även gentemot dina egna barn. Att husfolket på Kans är godhjärtade människor som tolererar att Leonora med sitt oäkta barn flyttar in i en trång stuga på deras backe mot att hon arbetar nästan hela sin vakna tid: det är ren tur, något för Leonora att vara tacksam för.

Spännande

Liv Wentzel skildrar arbetet på gården från årstid till årstid med omsorg om detaljerna och på ett sätt så att man nästan känner värmen från kornas spenar och kylan från det isiga vattnet vid sköljbryggan. Gårdslivet är inte statiskt – skulle det löna sig att köpa fler kor, börja odla lin? – men slitsamt. Och för en piga som Leonora är enda vägen ut att gifta sig, ett otänkbart alternativ för henne. I synnerhet efter att hon mött kärleken, i en form som världen inte skulle godta. Musiken återkommer i hennes liv, och gör henne till något mer än bara pigan på Kans som råkade i olycka.

Språket i ”Till Isela” är okonstlat och direkt, men inte osinnligt. Det är också en spännande roman. Leonora och andra personer i boken bär på hemligheter, men lyckas inte alltid undgå att bli avslöjade. Liv Wentzel har unnat sig att porträttera en riktig skurk – inte olik biskop Vergerus i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” – och att ge sin roman ett riktigt bladvändarslut. Att hon är väl påläst om tiden och sederna på den åländska landsbygden är tydligt, men inte övertydligt. Gestaltningen och berättelsen är de centrala, som de ska vara i varje god roman.