Björn Österman har skrivit en bok om åboborna Harald Levander och hans bästa vän Eric Bahne. Boken bygger i hög grad på korrespondensen mellan dessa två vänner, en brevsamling som Österman haft tillgång till. I boken belyses flera intressanta sakförhållanden, bland annat Kerinski-regimens inställning till Storfurstendömet Finland och till aktivisterna i Spalernaja-fängelset. Vidare kommer intressanta fakta i dagen om andra och tredje generationens spänningar som genast efter den ryska marsrevolutionen 1917 bubblar fram när det kejserliga locket har lyfts av Storfurstendömet. Allt som allt kan man säga att Östermans bok är mycket läsvärd och bidrar med bakgrundsfakta som är nog så behövligt när det gäller att stötta upp ramverket för Finlands närhistoria.
Björn Österman har skrivit en bok om åboborna Harald Levander och hans bästa vän Eric Bahne. Boken bygger i hög grad på korrespondensen mellan dessa två vänner, en brevsamling som Österman haft tillgång till. För en läsare, som inte är så insatt i Finlands historia kan det vara på sin plats att rekapitulera de viktigaste bakgrundsfaktorerna för berättelsen om Levanders öden och äventyr
Under slutet av 1800-talet ingick Finland som ett autonomt furstendöme i det mångkulturella ryska kejsardömet. Från och med 1890 börjar den ryska panslavistiska rörelsen att göra sig gällande och yrka på enhetlighet inom kejsardömet. Detta tar sig uttryck i en rysk strävan att införa samma ryska kultur över allt med samma officiella språk, samma valuta och samma lagstiftning och i praktiken en allt överskuggande rysk hegemoni.
Detta ledde till en starkare politisk polarisering i Finland i de så kallade ”Gammalfinnarna” som betraktades som undfallenhetspartiet och ”Ungfinnarna” som med lagliga medel ville stå upp för Finlands (svenska) grundlag som kejsaren själv i sin regeringsförsäkran hade erkänt som bas för styret i det autonoma storfurstendömet. Droppen som kom bägaren att rinna över var ”Februarimanifestet 1899” som krävde att finländarna skulle ställa upp i ryska armén enligt samma principer som tillämpades i de övriga delarna av kejsardömet. Situationen fortskrider fram till 1904 då Eugen Schauman skjuter den ryska generalguvernören Bobrikov i trappan till Senatshuset i Helsingfors.
Aktivismen föds i och med denna handling. Man har kommit till punkten där man märker att man inte kan lita på några försäkringar från ryskt håll, nya påhopp följer alltid så fort situationen lite lugnat sig och man funnit sig i en tidigare politisk inskränkning. Aktivisterna börjar organisera sig genom att smuggla in förbjuden litteratur och störa rekryteringen av soldater. Man talar om den ”första förtrycksperioden” som fortgår fram till det rysk-japanska kriget 1904-1905.
Rysslands katastrofala förlust i kriget innebär en stor förändring som framtvingar en demokratisering av kejsardömet och en folkrepresentation ”Duman” instiftas i Ryssland. Här gör Finland sitt stora politiska schackdrag. Man skickar inga representanter till den ryska Duman utan instiftar istället en enkammarlantdag enbart för storfurstendömet för att klart markera att Finland inte är en del av ryska riket. Efter en kort period av töväder sätter den ”andra förtrycksperioden” in som fortsätter ända in i Första världskrigets omvälvningar. Det är nu som ”aktivisterna” tar över initiativet. De utgår helt enkelt från att man aldrig kommer att kunna lita på ryssarna och enda alternativet är att helt frigöra sig från kejsardömet. De börjar organisera en ”rekrytsluss” från Finland via Sverige till Tyskland för att rekryterna där skall erhålla militär utbildning för att senare kunna bygga upp en finsk armé och därigenom kunna frigöra Finland från kopplingen till kejsardömet. Det är denna sista period från 1916 till 1921 som beskrivs i boken.
Början av boken baserar sig på brev som Levander skickat hem till Åbo åt sina systrar när han sitter inspärrad i Spalernaja- fängelset i S:t Petersburg anklagad för landsförräderi och en lång rad andra förbrytelser. Hemliga polisen hade kommit honom på spåren i Åbo där han varit med om att organisera rekryttrafiken till Tyskland. Nästan halva boken beskriver förhållandena i fängelset och förhörstekniken som ryssarna använder sig av och hur ryssarna försöker spela ut de olika fångarna genom internt angiveri. Spänningen stiger obemärkt genom att fångarna hela tiden svävar i dödsfara, en fällande dom kan när som helst få någon av medfångarna att försvinna. För att inte förta läsupplevelsen skall bara konstateras att långtifrån alla klarar sig med livet i behåll från S:t Petersburg.
I boken belyses flera intressanta sakförhållanden, bland annat Kerinski-regimens inställning till Storfurstendömet Finland och till aktivisterna i Spalernaja-fängelset. Vidare kommer intressanta fakta i dagen om andra och tredje generationens spänningar som genast efter den ryska marsrevolutionen 1917 bubblar fram när det kejserliga locket har lyfts av Storfurstendömet. Allt som allt kan man säga att Östermans bok är mycket läsvärd och bidrar med bakgrundsfakta som är nog så behövligt när det gäller att stötta upp ramverket för Finlands närhistoria.