Tom Paxals Havets hjärta består av korta men händelserika berättelser från olika hörn i världen. Paxal rör sig i så vitt skilda miljöer som S:t Pe-tersburgs kriminella kvarter, författarresidenset Villa Biaudet i Lovisa, avdelningen för psykiatrisk vård i Borgå och ett enstjärnigt pensionat i Antalya. Berättelserna saknar ofta en kännbar intrig, snarare är det frågan om färggranna och ibland tragikomiska människoöden som får stå i centrum. Sinsemellan saknar berättelserna också en röd tråd och krono-logi, men alla förenas ändå av havet som element i miljön kring berättelsen.

Vissa berättelser känns klart autobiografiska, andra rör sig i ett slags drömsk tillvaro som tillåter skeenden utöver de realistiska. Som berättare är Paxal personlig och ibland rolig, men inte nödvändigtvis helt pålitlig. Stilen är talspråklig, dagboks-ktig. Anekdoter ur författarens liv knyts ihop med större tankar om aktuella samhällshändelser, både corona pandemin och en brand i en populär sommarrestaurang i Lovisa ger upphov till såväl nostalgi som melankoli hos berättar jaget.

Romantiserandet av det nost-algiska blir ändå snudd på för mycket, och leder till att man upplever att man stampar på stället. Det går inte att förneka att Paxal kommer andra människor in på skinnet, och riktigt intressant blir det när det handlar om beskrivningar av möten med människor som finns i samhällets marginaler. Men den här förmågan blir delvis förstörd av en förlegad kvinnosyn som ofta reducerar allt kvinnligt till enbart en kommentar om ett utseende.