Rapsodisk roman

Tom Paxal

Havets hjärta

Litorale 2020

Svenskfinlands mesta proletärförfattare Tom Paxal utkom 2007 med den självbiografiska romanen Farlig hamn. Han gav sin bok undertiteln "En rapsodi". Formmässigt har han karaktäriserat den som en balansgång mellan roman och novell, som ett medvetet kaos av tillbakablickar från det han steg upp från skolbänken och tog hyra som sjöman.

2010-talet har för Paxals del fyllts av den fartfyllda kriminaltrilogin Nitad, Jagad och Askad. Nu återkommer han till det självbiografiska och rapsodiska greppet i boken Havets hjärta. En del känns igen från hans tidigare produktion, men nya minnesbilder har tillkommit. Läsaren möter en drygt sjuttioårig, ganska ensam författare. Mitt i fyrverkeriet av skrönor och anekdoter finns en ton av vemod.

Alltid arbetarklass

Utgångspunkten är given: sextonåringen som befinner sig på den risiga bananbåten Inga Gorthon på rutten Norden, Kanarieöarna, Afrika. En åldrande författare sitter vid havsstranden på Madeira, ser sig själv som den unga åthutade jungmannen, som killen från ett arbetarhem i Rödbergen med en alkoholiserad, våldsam pappa och en ångestfylld, sagoberättande mamma. Han ser somrarna i en kolonistuga på Fölisön utanför Helsingfors, också det en arbetarklassmiljö strax utanför finrummen i Westend.

"Människor från samma samhällsgrupp drar sej till varandra. Det beror på evolutionen", resonerar Paxal. "Jag har i mej samma koder som min grupp, arbetarna. Finlandssvenskarna till vänster om Fabriksgatan hör till en högre samhällsklass med egna normer och igenkänningskoder, som är främmande för mej från arbetarklassens Rödbergen."

Den konstellationen beskrev Paxal redan i debutboken Vännerna, som handlar om två pojkar från olika samhällsklasser. Svena bor i rödbergsslummen, Pedo på Petersgatan i en harmonisk medelklassfamilj.

Maktspel, skenhelighet

Evolution eller vad det nu kan vara, var än Tom Paxal befinner sig i världen – antingen han är på kriminalresearch i S:t Petersburg, på författarstipendum i Ventspils eller hyr en skrivarlya i Håkansböle – dras han till de sunkiga hamn- och kvarterskrogarna, busarna, hororna och de udda existenserna. Samhällets kontraster och absurda konstellationer är hans särprägel som författare.

Med den utanförståendes, socialt icke-etablerades rätt kan han ironisera över medelklassnormer, hierarkier och maktspel.

När han besöker sin ungdoms Västafrika, ser han den vita medelklassens maktutövning i form av sexturism. Västerländska män utnyttjar unga flickor och pojkar i många u-länder. Till Gambia åker äldre kvinnor, speciellt från Norden, för att ha sex med tonårspojkar. De legitimerar sina sexköp med att de hjälper gambiska familjer. Paxal ondgör sig frejdigt över denna skenhelighetens marknad där mänskliga relationer infekteras av sexhandeln. I sin ungdoms kvarter har han sett hur brottslighet och prostitution uppstår.

"De flesta i Rödbergen blev kriminella, busar, alkisar och har dött en alltför tidig död. Mina kompisar försvann i fängelser. Ofta stack de till sjöss.

En stor del av rödbergsflickorna blev luder och har dött unga eller bara försvunnit, oftast till Sverige."

Överallt utövas makt, men överallt kan man slå sig ner. I yngre dar jobbade Tom Paxal som socialterapeut på Ekåsens psykiatriska sjukhus och hade redan då svårt att skilja på dårar och friska. När han – av någon grumlig orsak – själv blir tvångsintagen på Borgå sinnessjukhus studerar han den maktfullkomliga överläkarens beteende i grunden för att sedan börja trivas. Dårhuset bjuder på fritt logi, god mat och skrivro. Till slut kastar överläkaren ut honom.

Det mörka molnet

Livet bjuder på kärlek, skilsmässor och tragik. Bokens slutkapitel centreras kring Polen, som under många år var ett andra hemland för Tom Paxal. Tillsammans med den polska författaren Anna Onichimowska skrev han flera barnböcker och en diktsamling. Det litterära samarbetet och kärleken kom till vägs ände när Anna utan förvarning gjorde slut. Hon hade hittat en välbärgad och etablerad man, konstaterar Tom Paxal.

Händelsen river upp hans barndoms trauma – skräcken för att bli övergiven. Minnet av Anna blir som ett mörkt moln, ett svart hål som inte kan fyllas.

Men Polen kan förlusten inte ta ifrån författarjaget. Hans minns sitt första möte med landet som en strängt bevakad kommuniststat, då hans skepp tog i land i Gdynia 1966. Ändå var det till Polen han åkte tio år senare för att skriva på sin första bok Vännerna. Han minns de speciella östatslukterna, det cementgråa stora bunkerhotellet han tog in på i Gdynia, hamnkrogens vänliga horor som han hjälpte med korrespondens på engelska och den gästfria eskortflickan Danuta.

När han återkommer till Gdynia 2017 är allt förändrat. Hamnkrogarna och sjömännen är borta.

"Överallt lastas och lossas fartygen nu för tiden på några timmar. Sällan ligger de över natten och bland annat därför har hela sjömanskulturen försvunnit.

Detsamma har hänt i Helsingfors. Man träffar i dag inte en enda sjöman på Helsingfors gamla sjömanskrogar som Seahorse, Salve eller Ankkuri. Där sitter konstnärer, studerande, ekonomer, ingenjörer, journalister och andra stadsbor", skriver Paxal nostalgiskt.

Men ett har inte förändrats, gästfriheten hos de likasinnade. Han tas omhänder av businessdamen Mariusza och förs på sightseeing i ungdomens trippelstäder Gdynia, Gdansk och Sopot. Han åker vidare i sitt Polen. Det mörka Anna-molnet skingras efter en vecka i bergshyddan Samotnia i Karpaterna. Livet måste gå vidare.

"Jag var bergtagen av havet. Man kan se oceanen i en vattendroppe. Men jag hade sett havets hjärta i vattendropparna på Samotnias tak.

Livet med Anna i Polen var mina bästa år.

Allting har sitt slut. Men livet tycks bära."

Tuva Korsström