I slutet av 1960-talet drabbades Åland av sin hittills största politiska konflikt under självstyrelsens snart 100-åriga historia. Den utlösande faktorn var det svenska storbolaget Grängesberg, som ville bygga upp och sälja ut fritidsbyar på Åland, ett i hög grad kontroversiellt projekt eftersom ingen utomstående kan äga åländsk mark utan särskilt tillstånd. Konflikten stod mellan landstingets, parlamentets, talman Thorvald Eriksson och landskapets högsta tjänsteman och regeringschef, lantrådet Martin Isaksson. Eriksson drev på projektet, Isaksson var tveksam. Det visade sig snabbt att kärnan i konflikten inte i första hand gällde jordägande utan inställningen till finska språket, en fråga som än i denna dag är känslig på det enspråkigt svenska Åland. Talman Eriksson såg allt finskt som ett hot mot självstyrelsen medan lantrådet Isaksson också såg möjligheter. Konflikten delade befolkningen i ”för” och ”emot” under de fem år de två huvudpersonerna satt i ledningen för den åländska politiken. Eriksson drog sig tillbaka till sin chefsstol på Ålandsbanken medan Isaksson utnämndes till landshövding på Åland och senare till Finlands första ambassadör på Island. Det är ingen överdrift att påstå att konflikten blev en vattendelare i åländsk politik. Den krävde ett mer aktivt ställningstagande till frågor som påverkar självstyrelsen och till hur man såg på relationerna till riket. Uppgifterna i boken bygger till stor del på de dagböcker Isaksson förde under sina år som lantråd. Också tidningen Åland följde noggrant med skeendet. Vi har också hämtat uppgifter från memoarer och brevsamlingar.