Torsten Storgårds minnesanteckningar om en prästfamiljs liv i Hangö i början av 1900-talet är en ganska unik berättelse om livet i en småstad i Finland i början av seklet.

Trots en rik flora av böcker om Hangö finns det inte någon annan som så i detalj gått in på livet i en familj i Hangö, närmast på 1910- och 1920-talet. Torsten Storgårds skriver med en folklivsforskares noggrannhet om alla livets detaljer, t.o.m. om antalet knappar i faderns rock.



I allmänhet är det hamnens eller någon annan närings verksamhet som belysts i skrifter, men vardagsmänniskan och hennes liv har inte synts på samma sätt. Prästen och hans familj var kanske inte riktigt representativa för vardagslivet, men enligt boken hade prästfamiljen det inte alltför fett, och levde anspråkslöst. Torsten Storgårds, författare till texten, var prästfamiljens äldsta son och fick som alla första barn motta alla ambitioner som föräldrarna hade.



Storstädning och bordsskick

Boken har många rubriker om vardagslivet, om möbleringen, om klädseln, torglivet, mathushållningen, helgerna, storstädning och bordsskick. Ett begrepp, som flera gånger nämns inom mathushållningen, är suparmat. För den oinvigde kan nämnas att med suparmat menas troligen tjock, flytande mat som äts med sked, t.ex. soppa eller välling. Någon gång kan det också användas om dryck.



Helgfirandet har goda beskrivningar intill alla sånger som sjöngs. Också krigsåren och nöden samt tyskarnas landstigning har sina kapitel, som kanske kunde ha varit ännu utförligare.



På vissa punkter skiljde sig livet i prästfamiljen kanske inte så mycket från gemene mans liv. Möbleringen kom till då de båda makarna slog ihop sina tidigare anskaffningar och kompletterades senare med ett möblemang som en tidigare hyresgäst i en lägenhet hade lämnat efter sig, eller saker som köptes på auktioner. Trots stor anspråkslöshet lyckades mor Ina göra hemmet trivsamt, och på bilder från hemmet ser det ombonat ut med dukar och blommor.



Prästfamiljen flyttade flera gånger då barnaskaran växte och det behövdes mera utrymme. Det fanns inte någon prästgård i Hangö. Barnen sov i föräldrarnas sovrum och föräldrarnas närmare samliv var inte någon hemlighet. Det finns för övrigt gott om sexuella anspelningar i hela boken vilket väckte en mild förvåning hos mig.



Förtjusande fotografier

Enligt förordet är texten lätt förkortad och redigerad. Det är svårt att uppskatta hur mycket redigeringen betytt för innehållet. Texten är oerhört detaljerad, men detaljerna är inte ointressanta eftersom de troligen är tidstypiska. Prästfamiljen hade det magert, trots att församlingsborna tydligen ibland hämtade gåvor till den barnrika familjen. På rena landsbygden skulle de kanske ha haft det bättre.



Boken har tydligen länge legat till sig mellan andra projekt, men innehållet är ju inte förlegat, utan fortfarande av stort intresse. Språket är i vissa fall bristfälligt med syftningsfel och halva meningar och hade tålt en strängare redigering: Ina fick till exempel förmodligen en kamébrosch och inte en canapé, som veterligen är ett bakverk eller en soffa.



Fotografierna ur familjearkivet är förtjusande och de övriga illustrationerna trevliga och försvarar sin plats. Boken intresserar säkert många Hangöbor som samlar på böcker om Hangö, och alla som är intresserade av en småstads historia på familjeplanet i början av 1900-talet. Torsten Storgårds skriver med lätt ironi om sin familj, men säger på ett ställe att ”allt är glömt och förlåtet”. Trots många detaljer kan det inte hjälpas att både Ina och Gustaf, prästparet, är lite undflyende, man får inte riktigt någon helhetsbild av dem som människor. Men texten handlar kanske mera om olika specialområden som blir desto tydligare beskrivna.