Christoffer H. Ericsson har i tidigare essäböcker berört sitt eget liv på torra land eller på sjön, utan större dramatik. I sin nya essäsamling ”I skuggan av ett krig” lyfter han fram tidigare episoder från en skyddad barndom, bland annat en längre vistelse i Mussolinis Rom, som kom att få en avgörande betydelse för hans senare år. Över ungdomsupplevelserna hänger hotet av det ruvande storkriget från och med Hitlers olycksbådande radiotal vintern 1933 och alls som sedan följde. Efter fem trista år av liv i uniform följde de glädjelösa och olycksdigra efterkrigsårens psykiska press på nationen.

För den generation, som helt berövades ungdoms- och studieåren, hängde det andra världskriget som en dimridå förut och även akteröver. Till krigsårens upplevelser hörde kontakterna med storfinsk nationalism och pro-nazi propaganda i det frusna ruin-Viborg. Till krigsskadeståndsåren hörde en båtresa ut i Europa till det av fascismens fall och ett stort fälttåg berörda Syd-Italien och Sicilien.

Också kära leksaker och försvunna bilar dyker upp ur minnets gömmor och får nytt liv. Bilarna formar sig till en kavalkad av en gång mycket kära nyttoföremål, som krävt oändliga insatser av vård och knåp för att hållas rullande. Kärast blev en liten fransk 1930-tals cabriolet av stor charm och envishet då den konstant vägrade att väckas till liv i vinterväder. Den avslutande berättelsen ägnas den åldrande seglaren och skärgårdsbon, som tvingas lämna båtar och bryggor för inlandets rofyllda trädgårdsmiljöer med blommande äppelträd, pioner och mångfärgade irisar i solgass med surrande humlor.