Vad är kvalitativ poesi och vem har rätt att svara på det? Det var en fråga som diskuterades flitigt förra lördagen på ett seminarium i Vasa som jag besökte. Efter några timmars diskuterande bland de medverkande och med publiken så visade sig att frågan inte hade besvarats, utan snarare satt igång fler frågetecken runtomkring sig.
Med handen på hjärtat så är jag väl inte generellt så begeistrad i det jag uppfattar vid första anblick som versdikt med rim i boken framför mig. Men en viktig sak jag lärt mig som författare är att läsa så brett som möjligt för att få ett omfattande perspektiv när det gäller möjligheterna inom litteraturen.
Efter att ha tagit del av vispoeten/visartisten Henrik Huldéns förra diktsamling På lätta versfötter för några år sedan, hade jag minst sagt blandade känslor inom mig när det gällde frågan om vad kvalitativ poesi är. Ni kan läsa recensionen här:
Men nu har det alltså blivit dags att sätta tänderna i Huldéns senaste bok som bär det smakfulla namnet Hela härligheten, som Litorale bland annat skriver följande om på sin hemsida:”I Henrik Huldéns dikter finns livets hela härlighet, förunderlighet, smärta och fröjd. Boken är en dans genom ett levande språk, genom tankar och känslor. Huldén skriver rytmiskt och energiskt. Han har förmågan att uttrycka sig kortfattat, hans verser vittnar om en stor kärlek till orden och deras inneboende kraft. Huldén skriver dagsvers, scenisk dikt och sångtexter, han skapar egna visor och översätter andras.”
Huldéns poesi känns så annorlunda än allt annat jag läst på sistone och ändå känns den som hur jag uppfattar att många som inte läser poesi överhuvudtaget kort och gott uppfattar poesi generellt.
I de första raderna i dikten Om pippi non grata skriver Huldén:
”Mitt öde har varit att födas som skata,
en snygging som mest väcker antipati
och tilldelades rollen som pippi non grata”
Det här är ju lite kul om man är på rätt humör. En fråga som dyker upp är: Hur svårt kan det vara att skriva på rim egentligen om man vill få med ett djup med i sin poesi och hur viktigt måste djupet vara i sådan lyrik? Räcker det inte med underhållning för stunden som bara snuddar lite på allvaret som Huldéns poesi tycks göra?
Det är en fråga som jag skulle vilja återkomma till och ska försöka få tag på Huldén för en intervju om detta framöver.
Men tillbaka till Hela härligheten nu. Som läsare får jag ta del av dikter som handlar om just ”om”. Dvs Om att tjata och Om matjournalistik och Om omtalat i Ekenäs. Boken innehåller även sångtexter och förord där Huldén bland annat skriver: ”Vers gör språket fysiskt. Rytmen samverkar med kroppens puls, andning och rörelser. Versen som utrycksform har en hel del gemensamt med funktionalismen. Versen finner sin form utgående från innehållet. Den är lätt att använda för olika ändamål och möjlig att konstruera snabbt, skenbart utan möda. Den kan fungera som bruksvara i ögonblicket och den kan i kraft av kvalite leva länge.”
Efter lite mer efterforskning av Huldén som författare visar det sig att han bland annat vunnit svenskt, finskt och nordiskt mästerskap i nyskrivna snapsvisor och jag är inte alls förvånad av det efter att ha läst ut Hela härligheten.
I det sista kapitlet får jag ta del av ca femton sångtexter av Huldén som har lite mer tyngd än dikterna i boken. En av mina favoriter där är Höstmelodi (1985, svensk text till Juice Leskinen: ”Syksyn sävel”), där Huldén skriver inledningsvis:
”Gatan fylls av steg och öden,
livet är att möta döden.
Stanna här hos mig, hör på träden.
Be mig in till morgonmålet,
visa mig vattenhålet,
det är skördemånad, och jag är säden.”
Huldén skriver definitivt lyrik för den stora publiken som garanterat inte vill ha svåra dikter om depressioner inuti depressioner eller närbilder av oändliga stjärnsystem som inte ögat kan uppfatta. Det är mitt spontana intryck efter att ha djupdykt ner i Hela härligheten som öppnade en portal till nya landskap för mig inuti diktens oändliga värld.