I textväg är Björn just nu aktuell med den nyutgivna boken Harald Levander, aktivist, som ges ut av Litorale.

Det skulle gärna få bli ett slut på det principiella gnället. Utöver det trivs Björn Österman utmärkt i Hangö.

– I dag kallar jag mig Hangöbo om någon frågar. Jag har aldrig bott lika länge på någon annan ort, säger pensionären och mångsysslaren Björn Österman.

Det är nu arton år sedan han flyttade sitt pick och pack till Hangö, efter att under många års tid arbetat och bott i huvudstadsregionen. Han var då för första gången i sitt liv helt fri att välja bostadsort. Han var frånskild med två vuxna söner och utskriven från arbetslivet. Han letade efter en småstad där han kunde bo centralt och klara sig utan bil. Han valde ut Lovisa, Karis, Ekenäs och Hangö som potentiella boplatser.

– Jag bestämde mig att där det först kommer emot en bostad som uppfyller kriterierna till rätt pris, så det blir det. Och lotten föll på Hangö, konstaterar Österman.

Han minns ännu höstdagen han anlände med buss för att bilda sig en uppfattning om hur det skulle kännas att bo i Hangö.

– Jag vandrade längs Berggatan mot stadshuset. Det var så lugnt och stilla att jag kunde höra mina egna tankar. Men de folktomma gatorna och lugnet skrämde mig inte alls. Tvärtom har hösten alltid varit min favoritårstid.

Jobbar utan erkännande
Trots att det främst var slumpen som förde Björn Österman till Finlands sydligaste udde, är han på det stora hela nöjd med hur det föll ut. Om han kunde förändra en sak, skulle det vara att få ett slut på de många besvärsrundor som periodvis kännetecknat politiken.

– Det finns en viss grupp som hela tiden är ute efter att hitta fel och lämna in besvär. Visst ska man kunna påtala dåliga beslut, men det förefaller mig som att man sysslar med ett slags principiellt gnäll. Det kunde man sluta med, tycker han.

Som motvikt till detta finns det också många som jobbar väldigt aktivt för Hangös bästa, ofta utan något större erkännande. Björn Österman lyfter fram galleristen Eeva Pinomaa som ett exempel. Hon hämtade många utställningar av verkliga kvalitetskonstnärer till Hangö i början av 2000-talet.

– För att inte tala om de många föreningsaktiva som på helt frivillig basis utför en massa arbete.

Trots att Österman ogärna klumpar ihop Hangöbor och generaliserar, vill han ändå framhålla att de överlag har en positiv inställning till sina medmänniskor och att han tycker det varit lätt att skapa sig ett umgänge här.

Gick in i datorbranschen
Björn Österman föddes i Åbo för sjuttioett år sedan och flyttade till Nagu endast några månader gammal. Han levde ett kringflackande liv större delen av barndomen på grund av sin pappas prästämbete. Han började arbeta genast efter att mellanstadiet var avklarat.

– På den tiden fanns det massor med saker man kunde göra utan formell utbildning, bland annat inom transportbranschen, som kom att bli en viktig del av mitt yrkesliv.

Innan det hann han med en hel rad diversearbeten. Hans första arbete var att sköta försöksdjur, han har också jobbat som förtullare i Helsingfors hamn, sålt möbler, varit FN:s fredsbevarare på Cypern och arbetat som kvällsvaktmästare på Hufvudstadsbladet, för att omnämna några.

År 1967 började han arbeta vid Huolintakeskus och i början av 1980-talet började de första persondatorerna bli vanliga på arbetsplatserna. Det var en nisch som intresserade Björn stort.

– På den här tiden rörde inte riktiga datorkillar sådana här ”leksaker”. De hade sina stora, vita skåp som fanns i luftkylda rum.

För Östermans del öppnades här en ny dörr.

– Jag lät påskina att jag kan göra allt möjligt och tänkte att jag kan ta reda på saker sedan när det behövs, skrattar han och tillägger att det är en strategi som fungerat flera gånger i livet.

Persondatorns frammarsch förändrade arbetssätten i grunden och under pionjärtiden fanns en känsla av att vad som helst var möjligt. Björn minns det som en väldigt givande och intressant period. Men 1996 slog lågkonjunkturen till och företaget blev uppköpt av nya ägare. De hårda ekonomiska tiderna gjorde att Österman blev utskriven från arbetslivet och så småningom förtidspensionerad på grund av reumatismen han insjuknade i vid 25 års ålder.

Forskning trumfade Sicilien
Björn Östermans officiella titel må vara pensionär, men sysslolös är han minsann inte. För Hangöborna är han känd i en rad olika sammanhang; som bildkonstnär, skribent och entusiastisk släktforskare. Han berättar att såväl målandet som skrivandet hjälpte honom tillbaka efter den hjärninfarkt som drabbade honom för dryga tre år sedan.

I textväg är Björn just nu aktuell med den nyutgivna boken Harald Levander, aktivist, som ges ut av Litorale. Han har också skrivit en omfattande bok baserad på resultat av hans släktforskning. Släktforskningen har varit en så pass stor passion i hans liv, att den faktiskt hindrade honom från att tillbringa vintrarna i Sicilien, vilket var ursprungsplanen.

– Min far hade efterlämnat dokument som jag började gå igenom ett år efter hans död. Jag blev nyfiken och ville veta mera, minns Österman.

Vid den här tidpunkten fanns ännu inte släktforskningsmaterial på internet och efterforskningarna innebar fjärrlån av mikrofilmrullar. Österman kände att han inte ville avbryta sitt arbete tre månader varje år, så Sicilienplanerna fick skrinläggas trots att han förberett flytten med språkstudier i italienska.

Vill hålla tavlorna
Målandet är en hobby som kommit och gått. I början var det främst expressionistiska alster Österman producerade. Av dem har han inga kvar, alla har sålts eller getts som gåvor. Numera vill han ogärna sälja sina tavlor och berättar att han samlat på sig sjuttiotalet målningar i sin lägenhet. Han betraktar bostaden som sin verkstad med sov- och kokmöjligheter. Han vill därför inte att folk alltför ofta ringer på hans dörrklocka.

– Det kanske hämmar sig nu då man blir äldre och inte har en bekantskapskrets som kommer och hälsar på spontant. Men livet är en rad kompromisser och jag vill absolut ha ostörd tid för skrivandet och målandet. Just nu skriver jag Finlands historia i dialogform, bara för eget nöje.

Fått ett ansiktslyft
Björn Österman får avslutningsvis frågan hur han upplever att Hangö förändrats under hans arton år i staden.

– Utseendemässigt är skillnaden stor. Det fanns många nedgångna hus då jag flyttade hit. Det ser man sällan numera i centrumområdet.

Han berättar att han som nyinflyttad brukade cykla omkring i staden och jämföra gamla bilder från Tomy Karlssons bokserie Hangö i tiden med hur platserna såg ut i nutid.

– Torget var en bucklig asfaltplan då jag flyttade hit, numera är det riktigt fint. Nu byggs det spa och bostäder, men inte ändrar det mitt boende. I grunden är Hangö samma stad som för arton år sedan.