Redan på 1970-talet spelade Gustav Wickström in den första historien om spritsmugglingen i Åbolands skärgård. Då intervjuade han en person som själv deltog i spritsmugglingen.
Men dagen efter intervjun ville mannen ha tillbaka inspelningen på grund av ämnets känslighet. Alla historier stämde, men vissa namn borde inte ha nämnts, ansåg den intervjuade.
Nu, många år senare har Wickström sammanställt en bok om förbudstiden i Åbolands skärgård. I boken "Ett skepp kommer lastat" får läsaren ta del av historier om hur spritsmugglingen gick till. Wickström har tidigare behandlat inbördeskriget och allmogeseglatsen i Åboland i sina böcker.
- Det var ganska fattigt i skärgården på den tiden. Om man mitt i allt kunde förtjäna på någonting som man inte såg som en stor synd, så var det många som passade på, berättar Wickström.
Spritsmugglarna hade pengar att utrusta sina båtar
Förbudstiden var i kraft under åren 1919-1932 i Finland. Då var det förbjudet att köpa och sälja drycker med en alkoholhalt på över två procent. Eller visst dracks det fortfarande sprit i Finland, men den kom in i landet med spritsmugglare - bland annat från Åboland.
Då förbudslagen trädde i kraft hade myndigheterna inga muskler att övervaka spritsmugglingen.
- De var alldeles handfallna. När smugglarna började köra i mörkret med segel- eller motorbåtar, så behövde man bara ta några laster över Finska viken så hade man så mycket pengar att man kunde köpa en båt med en starkare motor. Då hängde tullarna inte alls med, beskriver Wickström.
Skärgårdsborna kände till alla kobbar och skär - vilket var behändigt då spriten skulle in
De åbolänningar som bodde i den yttre skärgården var vana vid att röra sig långt ute till havs då de fiskade strömming. De kunde alla kobbar och skär och klarade också av att röra sig i skärgården då det var sämre väder.
Men spriten skulle in till de större städerna och därför anlitades skärgårdsborna av de större spritsmugglarna.
- Skärgårdsborna hjälpte dem med att ta in spriten och med att gömma spritkanistrarna på holmarna.
"Kunde ha gripit var och varannan karl"
Historierna om spritsmugglingen är många och ofta fartfyllda och spännande. Spritsmugglare såsom Algoth Niska är kända än i dag. Men förbudslagen var en våldsam tid i vår historia för både smugglare och myndigheter. Wickström har inte hittat information om rena mord eller dödsfall i Åbolands skärgård.
- Det berättas rykten, men det är svårt att bevisa dem. Men vapen fanns det och många unga män bar på en pistol i bakfickan.
Det fanns ett hot om våld och stora spritsmugglare kunde också köpa vittnen eller så kunde folk mutas för att de skulle hålla tyst. Med tiden blev spritsmugglingen allt mer organiserad och om man hade mycket pengar, så hade man också makt, beskriver Wickström.
- Med hjälp av köpta vittnesmål kunde man sedan bli frikänd i domstolen. Man kunde också köpa tullen och polisen.
Det var inte heller lätt för de lokala myndigheterna att bevaka spritsmugglingen på små orter där alla kände varandra.
- Den så kallade myndigheten var kommunalt anställd. Det kunde ofta vara en jordbrukare som hade förtroende på orten och valdes till polis. Hans uppgift var att hålla koll på att det inte blev bråk på allmänna platser, men var helt oförberedd på att gripa smugglare.
Exempelvis har den lokala polisen på Kökar på Åland berättat att han skulle ha kunnat gripa var och varannan karl i arbetsför ålder för spritsmuggling.
- Men inte kunde han i så fall leva där, han skulle ha blivit så hatad. Han tog spriten i beslag, men berättade aldrig vems sprit det var. På det sättet kunde han leva på orten, berättar Wickström.
Fortfarande ett känsligt ämne
Det har inte varit ett lätt arbete att få folk att ställa upp och berätta om spritsmugglingen i skärgården. För vissa är det fortfarande ett känsligt ämne, berättar Wickström.
I Korpo har det varit lättare att få folk att berätta historier om ortens spritkung Hjalmar Mäkelä, medan det har varit svårare i exempelvis Iniö och östra Åboland.
- En del kan också vara beredda att berätta om händelserna om den berörda släkten redan är död, för då sårar man ingen. Så det förekommer fortfarande i dag, säger Wickström.