Alla sidospår i Asger Albjergs barnbok En lycklig dag blir inte alldeles klara för läsaren. Men när texten till slut fokuserar på en flyktingfamiljs återförening förbyts absurditeten mot något som verkligen berör, och då känns berättelsen aktuell och inkluderande.

En lycklig dag är en tunn kapitelbok lämplig för barn i åldern 6–10 år. Den utspelar sig under en enda dag, och handlar om barnen Jan-Magnus och Yasmin som lär känna varandra när den sistnämnda är på rymmen tillsammans med sin vita kanin Kasper. Yasmins farbror har hotat med att äta upp kaninen sedan han hittat den mumsande på salladen i hans grönsaksbutik. Jan-Magnus hjälper kaninen och Yasmin, och medan stränga gymnastiklärare, svanar och grobiantonåringar passerar rullas hennes historia upp. Den skruvade handlingen lotsar läsaren genom en rad förvecklingar, där de flesta lösa trådarna visar sig hänga ihop.

Beskäftig snarare än kvick

Boken hemsöks av en beskäftig berättare som förutom att dra handlingen vidare också lägger sig i det ena och det andra, kommenterar ordval och marknadsför följande kapitel. När man tror att något avgörande håller på att hända kan det låta så här: "Vem som kom först och vem som kom sist har jag inte tid att berätta nu, för vi ska skynda oss efter Yasmin, som håller på att gå vilse." När berättaren på ett något konstlat sätt hakar upp sig på detaljer och vänder och vrider på beskrivningar riskerar berättarens medvetande om texten och sig själv att lägga krokben för själva handlingen.

Det är alltså många händelseförlopp som ska följas samtidigt och många trådar som ska knytas ihop. Berättelsen kunde ha stramats åt och hållits tätare. De ingående beskrivningarna av Jan-Magnus pinnsmala storasyster och hur hon till skillnad från deras tjocka mamma ska äta upp sig genom att frossa i korvar, wienerbröd, pizzor och läsk, är något som man kunde ha klarat sig utan så här under senare hälften av 2010-talet. För att inte tala om familjens två kylskåp, ett för bantare innehållande sallad, morötter och avokado och ett för icke-bantare med leverpastej, bacon och majonnäs.

Vardagsrasism i förbigående

Berättelsens alla sidospår blir inte alldeles klara för läsaren. Men småningom väljer texten, kanske lite oväntat, att fokusera på en flyktingfamiljs återförening. Absurditeten förbyts mot något som verkligen berör, här känns berättelsen aktuell och inkluderande. Det finns en överraskande självklarhet i hur temat behandlas, och det hela mynnar ut i en väldigt fin beskrivning av väntan och längtan och fördomsfritt samarbete. I förbigående behandlas också närliggande teman, som när Yasmin konstaterar att en sådan som hon inte har råd att bli arg på alla skitstövlar. Den som varit på flykt har mött en hel del, och vardagsrasismen är just det, vardag.

Texten illustreras sparsamt av Peik Bäckström, och liksom berättelsen pendlar illustrationerna mellan att vara realistiska, absurda och makabra. De makabra inslagen ställer jag mig frågande till, men i övrigt fungerar samspelet mellan text och bild bra.

Slutet gott, allting gott. Trådarna knyts ihop och den intensiva dagen får ett lyckligt slut. Det fina slutet kompenserar den spretiga handlingen, men texten kunde ha mått bra av ytterligare bearbetning. Boken lämpar sig för högläsning, och roar barnet i högre grad än den vuxna.