Omslaget med näckrosor (Nostalgia Lumpeet av Timo Laitala), vackra att se på men förrädiska att plocka, symboliserar innehållet i Gitta Hallakorpis noveller med titeln Oss emellan. Novellerna är som signaler eller väckarklockor som får läsarna att lystra till.

Hur ofta har man inte undrat vad som döljer sig bakom en människa man träffar i butiken eller i vimlet på gatan? Vad finns bakom fasaden och vilka är signalerna? Den jovialiska och extroverta människan är kanske en psykopat. Förtvivlan vara uttryck och ett rop på hjälp. Men att räcka ut handen kan föra dig ner i djupet - som när du plockar de vita näckrosorna och båten kantrar. Var finns räddningen för den som inte kan simma? Och vilka hemligheter bär den introverta människan på? Vilka finns i dina och dina medmänniskors garderober? Det tankar som snärjer och fascinerar mig vid läsningen av Oss emellan där det genomgående temat är dualismen mellan det onda och det goda med humoristiska och burleska inslag. Den inledande novellen handlar om ”döstädning” eller ”dödstädning” fokuserande på en komplicerad mor-dotter relation. Redan där öppnar sig boken för nästa novell om att bli friställd från jobbet, eftersom man inte längre klarar av den nya tekniken. Vad händer i den yttersta desperationen när ens manlighet sätts på prov? Låter man sig snärjas in i lockfågelns fälla och hur känns det att än gång bli avpolletterad?
Hur greppar man "efterkrankhetens blekhet" efter ett delirium där man tror sig bli dissekerad på obducentens bord?
Mycket av handlingen utspelas i kännspaka miljöer i Helsingfors. Det är tians spårvagn. Skickligt anpassar Gitta Hallakorpi språket efter karaktärerna med en blandning av högsvenska och dialektala uttryck och ibland en kakofoni av svenska och finska.
Oss emellan bjuder på en intressant läsupplevelse. Det jag saknar i boken är en innehållsförteckning

Benita Ahlnäs