Med sin solida bakgrund som kulturråd vid Finlands ambassad i Stockholm (1997–2003) och en mångsidig erfarenhet som skriftställare är Tapani Suominen säkerligen rätt man för att skriva en satirisk roman om livet på en ambassad i den svenska huvudstaden. I själva verket är det mer förvånande att Sista vintern på ambassaden inte kommit tidigare än att den nu landat på bägge inhemska språken, med Tuva Korsström som översättare till svenska.

Ett smart drag i hans upplägg är det valda underifrånperspektivet, vilket förverkligas så att han gör ambassadens vaktmästare/chaufför till berättare. Denne Topi är en beläst och språkkunnig man, som ändå aldrig haft några egna karriärambitioner utan varit tillfreds med det omväxlande arbetet i den hierarkiska ambassadvärldens nedre våningar. Men han sitter förstås på många saftiga hemligheter, eftersom de övre våningarnas män (och mer sällan kvinnor) i limousinens baksäten ofta avhandlar affärer av mindre rumsren art.

”Ofta glömmer herrarna att också chaffisen är en människa och inte en del av bilen. I fyllan kan de basunera ut vilka hemligheter som helst. Ibland även när de är nyktra.”

Däremot har han gått miste om nästan alla de mer eller mindre lagstridiga fördelar som herrarna på övre våningen i allmänhet lyckas tillskansa sig. Det fortgående fusket med den skattefria alkoholen är då bara ett av exemplen.

Topis motspelare och motpol är den nya chef – Lauri Stolt – som under berättelsens inledningsfas gör entré på ambassaden. ”Satan anländer till Stockholm”, konstaterar den litterärt bildade Topi, eftersom han minns vilken sadistisk skolmobbare Stolt en gång i tiden varit. Och det visar sig snabbt att de gamla tagen sitter i, om än i en något mer sofistikerad form.

Emellanåt docerande dialog
ANNONS

I intervjuer har Suominen berättat att han egentligen ända sedan uppbrottet från ambassaden i Stockholm haft en roman om erfarenheterna därifrån i tankarna, men att projektet krävt sin tid och att det har genomgått många metamorfoser. I ett skede hade han tänkt att jag-perspektivet skulle delas mellan Topi och Stolt, och utan att ha läst den versionen är jag å slutresultatets vägnar glad över att det blev vaktmästaren som ensam fick stå som berättare.

Stolts roll är nu helt enkelt den inte speciellt sympatiske chefens, och motsättningen mellan de två ger berättandet en god grund att stå på.

Och visst skapar Suominen en tematiskt engagerande text, som ändå under vissa partier kan bli en aning docerande. Den historiska och politiska kunskap som framförs har visserligen sitt intresse, men dialogerna kantrar lite för ofta över mot att bli små föreläsningar – som om det var viktigare att ge läsaren information än att låta gestalterna växa till levande människor.

Delvis just därför kan det vara en aning svårt att få något verkligt grepp om dem, med undantag av jag-berättaren Topi och i viss mån hans antagonist Stolt.

Anekdoter och skvaller
Men genast när Suominen övergår från långa dialogsekvenser till gestaltning och anekdoter, en verklighet sedd genom Topis ögon, får berättelsen ett annat flyt. Också dialogerna kan bli hur medryckande som helst så fort den seriösa lärdomen ger plats för sorglöst skvaller om olika tiders ambassadörer.

Så trots att det finns svackor trivs jag i huvudsak bra med den här på samma gång satiriska och smått kärleksfulla skildringen av livet på ambassaden. Inför läsarens ögon friläggs ett litet samfund med egna lagar och förordningar, och en ibland iögonenfallande avsaknad av solidaritet. I ambassadvärlden är, om man får tro Suominen, regeln den att det sparkas nedåt och slickas uppåt – fast i romanen råkar det sig så att just kulturrådet är ett lysande undantag från den regeln.

Och enligt Topi är det därtill en värld där bara ”högre tjänstemän” får vara ”suputer och lättingar”, och det kan man förstås välja att förhålla sig som man vill till – i intervjuer har Suominen påpekat att en del i boken är med verkligheten överensstämmande, annat ren fiktion.