Nalle Valtiala (f. 1938) är den finlandssvenska litteraturens kameleont framför andra, och hans tjugofemte bok, Ett gram morfin då och då, är ett gott exempel just på detta. Bokens nio noveller är pastischer på brittiska och amerikanska deckarförfattare, från Arthur Conan Doyle till Agatha Christie till Raymond Chandler.

Med ett grepp som är bekant bland annat från Nationens hjälte (1986), vävs här också in material från författarnas liv. Biografiska luckor, såsom Agatha Christies försvinnande – hon var försvunnen i elva dagar i december 1926, tolv i Valtialas novell – fylls ut av en blandning av fakta, fiktion och metafiktion.

För den läsare som eventuellt går bet på själva syftet med detta företag har Valtiala skrivit ett förord, där han hänvisar bland annat till sin kärlek till den klassiska deckargenren. Man kunde gå ännu längre och tala om kärlek till litteraturen som värdig förströelse, en nostalgi för de tjocka böckernas tid. ”Få barn i vår tid ser ut att äga den uthållighet som krävs för att fördjupa sig i världslitteraturens skatter”, säger berättaren i ”221b Baker Street till er tjänst”.

Tvärsigenom deckarpastischen odlas ett slags angloamerikansk litterär pojkhumor à la Mark Twain, och här finns inslag av postmodern självreflektion. Det blir alltså rätt snart klart att det inte är fråga om en ren och ogrumlad kärlek till den klassiska deckaren, utan snarare om ett slags postmodern skojfrisk ambivalens. Klassiska deckargestalter avlivas, av verkligheten, tiden, och av metafiktionen.

Fungerar i varierande grad

Men hur fungerar Ett gram morfin då och då som förströelse? Boken är skickligt skriven, men störst behållning har förmodligen en redan insatt deckarentusiast, som njuter av allehanda allusioner. Att orientera sig bland alla faktiska och fiktiva namn, relationer, platser och anspelningar kräver en uppmärksam, oförströdd läsare.

Alltid är det inte lätt att fatta galoppen, att veta vad som är biffen, och till skillnad från den klassiska deckarlitteraturen finns här inga gåtor vars lösning ger läsningen mervärde. Det vill säga här finns gåtor, men de tenderar att upplösas snarare än lösas. Därför ter sig tilltaget mest som en stilövning.

Sticker ut gör ”Hemingway skjuter Faulkner”, en pastisch på de i titeln nämnda författarna, där texten inte är så tätpackad och hurtig utan andas lugnare, och ”Kriminalkommissarie Carlsson nystar upp”, en nöjsam sak förlagd till Mejlans i Helsingfors, som delvis inspirerats av egna barndomsminnen. Tillsammans med den avslutande novellen, ”Den röda jaguaren”, en pastisch på Raymond Chandler och den hårdkokta stilen, utgör de i mitt tycke bokens största behållning.