Jag rekommenderar den för alla intresserade av sjöfart och skärgård.

Nu har jag läst Gustaf Wickströms bok ”Emil och hans brigg”. Det är alltid intressant när bekanta ger ut böcker men för mig speciellt när det gäller sjöfart. Boken berättar om bygdesjöfarten i slutet av 1800.



Gustaf Wickström har satt ner mycket arbete i denna bok, vi har under årens lopp ibland diskuterat den när vi träffats. I boken låter han kaptenens änka berätta om briggen Hermo från Korpo och hur det kom sig att hon träffade Emil Michelsson just i det skedet när briggen gick ut på stora vatten.



Genom att hustrun berättade om seglationen och det hon upplevde ombord kan man förlåta vissa förenklingar av sjömännens liv, även om Gustaf har satt sig in i livet ombord på en brigg i slutet av 1800-talet genom många källor. Bilderna ger även läsaren en bild av briggen som fartyg och vissa dokument som hör till den tidens sjöfart. Det är inte så lätt att sätta sig in i detaljerna hur livet gestaltades på den tiden. Författaren har dock enligt min uppfattning lyckats väl.



Han berättar även om hur bygdesjöfarten utvecklades i Åbolands skärgård där hela byn på ett eller annat sätt levde med i såväl fartygsbygge, proviantering, seglation och senare delande av eventuella inkomster. Det lyckades inte alltid så bra och detta fick även Emil Michelsson (senare Granit) uppleva efter briggens Amerikaresa.



På tal om navigeringen över Atlanten är det intressant att konstatera hur enkla navigationsinstrumenten var på den tiden. Förutom död räkning var det sextanten som gällde. Emil hade sjökaptenspapper från Vasa i fickan. Han hade inköpt en egen sextant, men däremot hade man inte kronometer ombord på briggarna i europeisk fart så han hyrde en kronometer i England före resan.



Gustaf förklarar navigeringen bra, men en sak är ny för mig. Skulle Emil verkligen ha använt sig av mätning av vinklar mellan månen och olika stjärnor, dessa mätningar var säkert ytterst svåra i mörker och sjögång och användes nog mest av mera sofistikerade astronomer och forskningsresande för att kontrollera kronometern. Däremot kan jag tänka mig att han kunde ha använt stjärnor morgon eller kväll för att fastställa positionen. Månen är en dålig komponent på grund av dess snabba rörelser, men vissa planeters passering av månen kunde användas som tidsbestämning om man hade tabeller. Ännu i början av 1960-talet lärde rektor Bertel Forman i Åbo Navigationsskola oss hur man kunde använda månen vid positionsbestämning. Men allt detta är ju historia i satellitnavigeringens tidevarv.



Tillbaka till briggen Emil. Orkanen på Nordatlanten klarade de vid resan från Archangelsk. Det måste ha varit en svår upplevelse för hustrun. Bogsprötet bröts och en av masterna, men de klarade sig till lossningshamnen trots allt med en märklig seglats med nödsegel genom Engelska Kanalen och till och med försök till sjöröveri.



Ja det fanns många faror och främmande kulturer en sjöman eller som i detta fall en kaptenshustru konfronterades med på den tiden. Då hade inte den stora emigrationen till Amerika ännu börjat men det hände att besättningarna rymde och sökte sig iland både i Amerika och England. Detta hände även ombord på briggen Hermo. Men jag skall inte gå in på alla detaljer i Gustaf Wikströms bok.



Jag rekommenderar den för alla intresserade av sjöfart och skärgård. Vår sjöfartshistoria är viktig även om sjöfarten idag tycks ha en liten plats i vårt samhälle. Jag gratulerar min långvarige kamrat Gustaf.