Rödbergsskildraren Tom Paxal ger än en gång insyn i en värld som sällan skildras i finlandssvenska sammanhang.
Den goda nyheten är dock att Tom Paxal ännu en gång ger insyn i en värld som sällan skildrats i finlandssvenska sammanhang. Han berikar vår minimala deckarlitteratur med en sympatisk antihjälte i en hårdför och exotisk miljö, som trots allt är så nära oss.
Rödbergsskildraren Tom Paxal gjorde 2007 ett nytt skönlitterärt genombrott med den självbiografiska romanen Farlig hamn. Boken var en orgie i fräcka sannsagor och ansågs tydligen som alltför udda av de etablerade förlagen. Det lilla maritima förlaget Litorale fick ta åt sig äran av att våga hålla liv i en av Svenskfinlands lätt räknade arbetarförfattare.
Sedan dess har Tom Paxal varit trogen Litorale, där också boken Svart spegel utkom två år senare. Här lät Paxal sin gamla skolkamrat, den legendariske spritlangaren och porrkungen Tom ”Sjöba” Sjöberg, berätta sitt livs historia på genuin Rödbergsslang.
Som finlandssvensk tidsskildring är den boken unik. De unga ligisterna från Rödbergen möter upp i Folkskolans vänners dansskola i Balders sal för att få klämma på brudarna. De dansar foxtrot, jive och tango. Litet senare smetar Sjöba brylkräm i håret, drar på sig styva jeans, läderrock och pjattskor för att likna James Dean. Det är rock&rollens epok och ännu i sextioårsåldern kan Sjöberg låta som Elvis Presley i en Love me tender.
Under sin jovialiska yta döljer Tom Sjöberg ett förflutet av hård kriminalitet. Yrkesmördare, psykopater och småskurkar flimrar förbi i hans berättelse, medan Tom Paxal sköter bandspelaren och bidrar med självironiskt servila repliker. Han är medveten om att han kunde ha varit en av Sjöbas underhuggare. Innerst inne vet han att han aldrig blivit fri från Rödbergen. Det är hans återvändsgränd, hans svarta spegel.
Tung brottslighet
I Svart spegel lämnade Paxal Tom Sjöberg bekvämt installerad i sin porrshop som har blivit en tidsmarkör i det nya trendiga Rödbergen. Spritlangningens och porrbusinessens tidevarv är till ända. En ny era i Helsingforsbrottsligheten har tagit vid.
Nitad bjuder på våldsmättad realism i kombination med svart humor och flödande fantasi. Dagens tunga kriminalitet med tentakler i Ryssland och Finland – också Svenskfinland – är av allt att döma väl researchad, såväl vad gäller metoder som moral.
Huvudpersonen i Nitad är den medelålders krematorievaktmästaren John Henrik Ström, en något alkoholiserad, nyligen frånskild före detta dataspecialist. När liket av Tanja, en vacker rysk prostituerad, levereras till krematoriet av yrkesmördaren Vasiljev, fäster sig John vid den dödas ovanliga skönhet. Efter kremeringen filtrerar han askan från främmande föremål och hittar en liten metallbricka som han tankspritt stoppar i fickan.
Mafioso från Hanken
Johns fynd gör honom till ett offer för den rysk-finländska maffian, som aldrig släpper ett vittne ur sitt grepp. Medan krematorievaktmästaren avvärjer diverse mordförsök blir han bekant med den döda Tanjas syster Nadja, en kurvig viborgska med gröna ögon och svallande lockar. Nadja uppfyller deckargenrens förväntningar på en cool gangsterbrud, men visar sig också vara både företagsam och ömsint.
Jag trivs med att visa rumpan framför dräglande jappar … Vi får se, småningom lägger jag kanske av med den cirkusen och svänger stjärten bara för dej. Allt beror på vårt förhållande om jag fortsätter att jobba som sexklädeskonsult, eller blir din spindel på heltid. Om du orkar älska mig på riktigt, skippar jag nylonen, förklarar hon för John.
Mellan verserna hinner John kolla in misären inom den finländska åldringsvården, där hans gamla mamma godtyckligt kastas fram och tillbaka. Ryska diplomaters prostitutionsbusiness och finska forskares fiffel med bidragspengar tangeras också. Finlandssvenske mafioson Lasse, med examen från Hanken, har ett finger med i spelet överallt där John rör sig – inte minst i det förfallna, gangsterstyrda Viborg där en del av handlingen utspelar sig.
Språket skenar i väg
Det mesta i Nitad flåsar – för att citera baksidestexten – på som ett expresståg, inklusive språket som är både Tom Paxals styrka och hans svaghet. Stadislangen som till exempel Tom Sjöberg talar, nu i sin egenskap av biperson, behärskar Paxal suveränt. Den blandning av ryska, svenska och finska som gangstergänget häver ur sig är däremot svårare att återge utan inskjutna översättningar, vilket i sin tur förtar det naturliga. Att Paxal i sina senaste böcker lagt sig till med ovanan att använda tvärstreck i stället för skiljetecken och att rada oändliga synonymer efter varandra gör inte saken bättre. Den flödande berättarstilen gör att vissa av de mera uppfinningsrika språkbilderna helt enkelt slår kullerbytta, som när Nadjas gröna ögon smakar på John utan mimik.
Allt detta kunde ha avhjälpts med en kompetent språkgranskning från förlagets sida. Och här inställer sig frågan om hur de små förlagen ska hinna och orka med allt.
Den goda nyheten är dock att Tom Paxal ännu en gång ger insyn i en värld som sällan skildrats i finlandssvenska sammanhang. Han berikar vår minimala deckarlitteratur med en sympatisk antihjälte i en hårdför och exotisk miljö, som trots allt är så nära oss.