Boken är alltså skriven som en intervjuroman. Samtalsstilen och den mustiga Rödbergsslangen gör att läsaren får en stark känsla av närvaro. Jag ser framför mig Paxi, Sjöba & co där de sitter i den gamla sexshopen eller går omkring på sin barndoms gator och minns svunna tider.
Något jag gillar skarpt är Paxals egna reflektioner kring samtalen med Sjöberg. Och i epilogen lyckas han knyta det hela på ett verkligt snyggt sätt.